Det var längesen jag var i en sånhär depp period och jag vet inte hur jag ska ta mig ur den. Jag skäms över att säga det och vill helst inte skriva om det här i denna anonyma bloggen ens men jag måste få ur mig det och det var därför jag skaffade denna bloggen. Ni vet inte vem jag är men jag önskar jag kände er så jag hade någon att prata med men jag har så svårt att lita på folk. Jag känner att jag inte har någon att prata med längre, jag känner mig mest ensam i hela världen och jag orkar snart inte längre.

Jag har skapat en facebook som är för de jag verkligen litar på och mina nya bekantskaper som kan stötta mig utan att ha några krav. Jag har bara 5 vänner där än sålänge men jag önskar jag hade fler. Så vill du lägg gärna till mig där om ni vill. Den är lika anonym som bloggen men jag hoppas på att få förtroende för vissa så man kan våga träda fram och berätta vem man är till slut och slippa vara så anonym. Det är grymt jobbigt samtidigt som det är skönt.

Men varför skäms jag över hur jag mår? Varför skäms jag över vem jag är?

Jag är den snällaste personen i ett par skor, men jag har bara haft problem i livet och fått stå ut med saker som ingen ska behöva stå ut med under sin livstid.

Jag vet att många tycker att jag ser bra ut, vilket jag inte kan se själv längre. Förr hade jag självförtroende, nu kan jag knappt se mig själv i spegeln. Folk säger att man ska kolla sig själv i spegeln varje dag och säga fan vad jag är snygg men vad tror ni jag säger när jag ser mig själv i spegeln?

Jag vet så mycket men jag vill bara inte inse, jag ser bara det dåliga i mig själv.
Tack för er som läser min blogg, ni är få men ni är guld värda.

För att lägga till mig på facebook sök på kärlek och styrka eller [email protected]

VARMA KRAMAR TILL ALLA UNDERBARA

Vad gör man när man känner att det inte ens är värt att gå upp på morgonen?
Vad gör man när man inte vågar säga till någon hur man mår?
Vad gör man när det onda tar över det goda?
Vad gör man när tårarna bara rinner?
Vad gör man när folk lever på att man mår dåligt och fortsätter trycka ner en?
Vad gör man så att folk ska fatta?
Vad gör man när man känner sig ensam?
Vad gör man för att ta sig över den höga tröskeln?
Vad gör man för att orka fortsätta kämpa trots alla motgångar?

Något jag tänkt på de senaste dagarna. Jag har ramlat och jag vet inte hur jag ska komma upp? Just nu känns det som att allt kan kvitta. Jag vågar inte ens ta egna beslut utan måste rådfråga med alla andra innan? Jag litar inte på min egen känsla och jag tror alltid att alla andra har rätt men jag fel.

Är så trött på denna depphet nu, det får vara nog snart. Jag har verkligen inte ork till att diska ens. Och då är det illa. Småsaker är jättejobbiga att göra. Sånt som är petitesser annars är jättestora saker nu. Jag vet inte hur jag ska komma bort från denna onda cirkel? Jag funderar på om man kanske skulle ta och prata med någon psykolog eller något för jag har så mkt jag behöver få ur mig och ventilera mig med som har etsat sig fast i mig och inte ens mina närmaste vet exakt hur jag mår och känner mig. Självförtroendet och självkänslan är i bott, jag är så osäker på mig själv när det gäller allt. Och jag vet inte hur jag ska komma över det, jag har verkligen kommit till en återvänds gräns nu och jag vet inte hur jag ska komma ur den?

Glöm inte att adda mig på FB om ni vill. Alltid skönt att kunna ventilera lite med folk som har varit i samma sits, har det jobbigt nu eller bara kan vara stöttande och som man kan bolla med ibland.
Ni hittar mig om ni söker på kärlek och lycka eller [email protected]

KRAMAR OCH KÄRLEK