Hur jag en gång i tiden levde har skapat personen jag är idag
Allt har satt sina spår, jag kanske borde säga både på ont och gott? Även om det är mer ont. Jag har blivit starkare som person även om jag känner mig som den svagaste på denna jord? Svårt att förklara det där. Men jag tror att endast personer som varit i samma eller liknande sits som mig kan förstå hur jag menar när jag förklarar mig ibland. Det går inte att beskriva i ord ibland utan känslan bara finns där. Jag tänkte förklara lite hur det var jag levde. Jag har ju bara bloggat ett par dagar så det är ju inte lätt för er att sätta er in i situationen. Jag orkar inte gå in exakt i detalj men jag ska ge er lite hintar.
Jag levde i ständig oro, fick höra dag ut och dag in att jag var värdelös (dock hade han ju bra dagar med då jag var det bästa som hade hänt honom, dock var det väldigt sällan) jag blev bortvisad av nästan en hel stad pga att min dåvarande som är så manipulerande ni bara kan tänka er och mytoman på det. Folk trodde på honom, det var jag som fick skiten. ALLA han umgicks med inkl hans familj hatade mig rätt ut sagt. Jag var inte ens värd vatten. Jag försökte ett flertag ggr förklara hur deras vän/son/bror var men det fanns ju inte att dom trodde mig. Jag bara hittade på för att sätta honom i skiten. Jag blev misshandlad mer vissa dagar och andra dagar lite mindre. När jag menar mindre så är det för vissa något stort. Som tex (BARA ett styptag den dagen, BARA bli kallad sjuk i huvudet) för någon som inte är insatt i detta eller varit med om det så tycker ju ni att det är en jättestor sak. Men för mig var det en vardag. TYVÄRR! Jag såg mig inte värd nått annat. Ingen kunde ju älska mig ändå, jag var ju född för att misslyckas. En dag då det kunde vara som värst så kunde jag knappt visa mig ute pga alla slag i huvudet (yrsel), fläskläppar, blåmärken och stryptags märken runt halsen. Jag bar ofta polotröja eller sjal runt halsen. Folk tyckte jag var helt knäpp som använde det en stekande sommardag!!! Men man måste gå och handla mat, man måste följa och hämta sitt barn på skola eller andra aktiviteter eller hos kompisar. Jag mådde illa så jag höll på att spy såfort jag såg mig i spegeln. Såfort jag gick utan t.skirt i endast underkläder så bad han mig ofta att ta på mig en tröja för han ville inte se min kropp. Jag var smal, visst jag har bristningar sen jag var gravid men ingen är perfekt. Men för mig var alla förutom jag själv perfekt. Jag såg mig bara som ett missfoster som inte var värd att ens nämnas eller att visas tillsammans med.
Jag vågade inte anmäla, jag vågade inte berätta för min familj inte ens för min mamma som jag varit så nära i alla år och som har ställt upp på mig i vått och torrt ALLTID. Inte ens henne vågade jag säga nått till. Jag skämdes, det var ju mitt fel sa han? Varför ska då folk tycka synd om mig när jag själv satt mig i skiten? Jag stod ut i många år men det var det sista året som jag berättade för min mamma och min syster. Jag kunde inte hålla det hemligt längre. Jag bröt ihop totalt.
Det var nu mitt liv började ta vändning. Jag bodde hos vänner endast för att komma hemifrån, jag var borta flera veckor irad ibland tills jag var tvungen att komma hem pga att min dotter hade skola mm. Jag tog alla chanser jag hade på lov mm att RYMMA bokstavligt talat, jag sa inte att jag skulle åka utan passade på att packa väskan och dra när han inte var hemma. När han väl kom hem och märkte detta så åkte han land och rike runt för att leta efter mig. Han åkte runt 30-40 mil på en dag ibland för att försöka hitta mig. Han åkte överallt dit jag kunde vara endast för att hitta mig så han kunde dra med mig hem igen. Min telefon var helt nerringd och jag fick sms efter sms, det var inte ofta jag svarade kanske på nått sms då och då pga att paniken spred sig inom mig. Han kunde vara utanför dörren, han kanske skulle få för sig att slå in den om han kom dit jag var? Jag kollade ständigt ut genom fönster/dörrar för att kolla att han inte var där. En dag stod han där i trappuppgången.
Än idag kan jag inte se filmer där det pågår misshandel mot kvinnor, där kvinnor blir kränkta och behandlade illa. Jag går bara ifrån och försöker att glömma det jag såg men istället påminns jag om att det där var min vardag.
Jag levde i ständig oro, fick höra dag ut och dag in att jag var värdelös (dock hade han ju bra dagar med då jag var det bästa som hade hänt honom, dock var det väldigt sällan) jag blev bortvisad av nästan en hel stad pga att min dåvarande som är så manipulerande ni bara kan tänka er och mytoman på det. Folk trodde på honom, det var jag som fick skiten. ALLA han umgicks med inkl hans familj hatade mig rätt ut sagt. Jag var inte ens värd vatten. Jag försökte ett flertag ggr förklara hur deras vän/son/bror var men det fanns ju inte att dom trodde mig. Jag bara hittade på för att sätta honom i skiten. Jag blev misshandlad mer vissa dagar och andra dagar lite mindre. När jag menar mindre så är det för vissa något stort. Som tex (BARA ett styptag den dagen, BARA bli kallad sjuk i huvudet) för någon som inte är insatt i detta eller varit med om det så tycker ju ni att det är en jättestor sak. Men för mig var det en vardag. TYVÄRR! Jag såg mig inte värd nått annat. Ingen kunde ju älska mig ändå, jag var ju född för att misslyckas. En dag då det kunde vara som värst så kunde jag knappt visa mig ute pga alla slag i huvudet (yrsel), fläskläppar, blåmärken och stryptags märken runt halsen. Jag bar ofta polotröja eller sjal runt halsen. Folk tyckte jag var helt knäpp som använde det en stekande sommardag!!! Men man måste gå och handla mat, man måste följa och hämta sitt barn på skola eller andra aktiviteter eller hos kompisar. Jag mådde illa så jag höll på att spy såfort jag såg mig i spegeln. Såfort jag gick utan t.skirt i endast underkläder så bad han mig ofta att ta på mig en tröja för han ville inte se min kropp. Jag var smal, visst jag har bristningar sen jag var gravid men ingen är perfekt. Men för mig var alla förutom jag själv perfekt. Jag såg mig bara som ett missfoster som inte var värd att ens nämnas eller att visas tillsammans med.
Jag vågade inte anmäla, jag vågade inte berätta för min familj inte ens för min mamma som jag varit så nära i alla år och som har ställt upp på mig i vått och torrt ALLTID. Inte ens henne vågade jag säga nått till. Jag skämdes, det var ju mitt fel sa han? Varför ska då folk tycka synd om mig när jag själv satt mig i skiten? Jag stod ut i många år men det var det sista året som jag berättade för min mamma och min syster. Jag kunde inte hålla det hemligt längre. Jag bröt ihop totalt.
Det var nu mitt liv började ta vändning. Jag bodde hos vänner endast för att komma hemifrån, jag var borta flera veckor irad ibland tills jag var tvungen att komma hem pga att min dotter hade skola mm. Jag tog alla chanser jag hade på lov mm att RYMMA bokstavligt talat, jag sa inte att jag skulle åka utan passade på att packa väskan och dra när han inte var hemma. När han väl kom hem och märkte detta så åkte han land och rike runt för att leta efter mig. Han åkte runt 30-40 mil på en dag ibland för att försöka hitta mig. Han åkte överallt dit jag kunde vara endast för att hitta mig så han kunde dra med mig hem igen. Min telefon var helt nerringd och jag fick sms efter sms, det var inte ofta jag svarade kanske på nått sms då och då pga att paniken spred sig inom mig. Han kunde vara utanför dörren, han kanske skulle få för sig att slå in den om han kom dit jag var? Jag kollade ständigt ut genom fönster/dörrar för att kolla att han inte var där. En dag stod han där i trappuppgången.
Än idag kan jag inte se filmer där det pågår misshandel mot kvinnor, där kvinnor blir kränkta och behandlade illa. Jag går bara ifrån och försöker att glömma det jag såg men istället påminns jag om att det där var min vardag.
Kommentarer
Trackback
